Jason...

....Kan inte fatta att du är borta...borta för alltid.. smärtan är olidlig och sorgen är enorm, varför just du??

För 1 vecka sen, Söndag kväll, var vi ute på promenad, Jason kissade mörkt gult, och jag blev orolig.. vätskade upp han, men urinet var fortfarande rätt mörkt.. Bokade tid hos veterinären och måndag åkte vi in, Jason hade kräkts hela morgonen, allt han åt och drack kom upp igen.. Jag tänkte att hans dåliga matlust senaste tiden berodde på att vi hade flera löptikar som han suktade efter, och att han kanske hade fått problem med prostatan eller nåt annat hormonelt, i värsta fall skulle jag komma hem med en kastrerad hund..
Men fel hade jag, hans buk och bröstkorg var fylld i vätska.. hjärtat syntes inte för all vätska och andra organ såg man knappt.. Blodprov visade infektion och jag hoppades verkligen på att det "bara" var en infektion och inte tumörer som det även kunde vara, men inget syntes pga all vätska på röntgenbilderna. Han sattes på dropp och mediciner, och vi åkte hem.. Han var uppegående, men vilade mycket och hade ont, och det ska mycket till innan Jason visar smärta... men han suckade och stönade.. Andades kort då lungerna inte fick plats att växa pga all vätska...
Pratade med olika människor och fick information om att man kan drenera ut vätskan så att det blir lättare för de att andas, så vi ringde till Lapplands djurklinik, de tittade på bilderna och det lät inte alls bra, så vi åkte dit.. kom dit på natten, Jason var rätt pigg och glad och hade ätit med bra matlust innan vi åkte, han hade fått smärtstillande så det var nog därför han var piggare.
Veterinären kollade igenom honom och ville lägga in han för att börja undersöka på morgonen, Jason fick sova med oss utan för kliniken, i våran bil, men om det skulle bli sämre skulle han in..
Han sov med mig i sängen, Jason sov, jag sov inte.. ibland somnade jag, men vaknade i panik för att kolla att Jason andas.. Jason sov, han var lite orlig och bytte sovställning ofta, men annars sov han, nära mig hela natten...

På morgonen lämnades han på kliniken för röntgen, ultraljud och blodprov.. hans organ såg inte bra ut, och efter en analys av vätskan i buken, som var blod, så visade den celler från elakartad tumör som hade spridit sig i hans kropp..

Det är som att få en kniv i magen, att höra de orden.. Att det inte finns något att göra.. att Jason kommer dö.. bryter ihop totalt och vill bara träffa min hund.. Jason  kommer in och är glad som alltid, att veta att hans liv är slut.. det värsta jag varit med om.
Jason fick åka hem med oss, så att vi fick ta farväl av honom.. Jason är väldigt pigg för att vara så sjuk, veterinärena är förvånade över hur pigg han är, men han mår inte bra.. Han hade inte levt länge till..

Tusen tankar snurrar, världen rasar ihop.. vi kör de 12 milen hem, stannar och fikar och myser med Jason.. kommer hem, och bara kramas med han.. Hur länge han skulle få vara med hade jag inte beslutat.
Hemma ligger han mest i soffan och vilar, han är med ut, men går lite halv vingligt fram, men är glad.
Han tycker det är jobbigt när de andra hundarna kommer nära, han suckar och stönar, inte arg eller sur, men jag ser att det är jobbigt för han, han som är alla de andra hundarnas stora hjälte och förebild, han vill nog inte att de ska se han så här, och då besluter jag mig, han ska inte behöva känna så, han ska få slippa..
Vi går ut och leker med hans boll.. han leker med bollen, springer efter den, hämtar den och kommer till mig med den, som att han tänker att " matte, du tycker det är så roligt att leka med bollen, så då gör vi det" Jag gråter hela dagen, Jason tröstar mig.. han vet inte vad som väntar honom.. Han äter godis, han tittar mig djupt i ögonen och han gör allt han kan för att inte visa sig sjuk..
Han fick somna in i tisdags, i min famn, det jobbigaste jag har varit med om...!

Dagarna efter det har varit i en dimma, jag är i chock och kan inte fatta att han är borta.. Jason var en väldigt speciell hund för mig, och det är den största förlusten jag varit med om..
Det tar enormt hårt när man inte hinner förbereda sig, när han revs bort helt plötsligt.. Jag är så jäkla arg!! Varför?? Försöker hitta en anledning.. Att aussieflocken har gått från 6 till 3 på 4,5 mnd är chockerande, att förlora mina två pojkar till cancer är fel, så jäkla fel!! Vad gör jag för fel som förtjänat detta??

Det sägs att de finns där, att de hela tiden är med oss, att de har koll på oss och att de har det bra med alla andra änglahundar där någon stans, men är det verkligen så? Eller är det bara nåt vi försöker intala oss för att det ska kännas bättre? Varför får jag inga tecken från Jason då?
Han är borta.. och jag hoppas att en dag känna att han är med mig, för jag kan verkligen inte leva utan honom, och just nu är varje dag en pina att ta sig igenom.. Skulle kunna göra vad som helst för att få tillbaks honom..

Jag älskar alla mina hundar, men Jason har alltid varit speciell, han har varit en stor del av mig, svårt att förklara, men att aldrig få borra in mig i hans päls och få hans tröst mer gör att jag bryter ihop mer och mer..

Sov gott älskade vän, jag saknar dig så jäkla mycket!!